Ni vet när man är sådär ledsen, trött och uppgiven... då behöver man någon.

Det är så mycket som känns fel just nu. Jag vill så mycket, men uträttar så lite. Tiden räcker inte till, och inte engagemangets energi heller. Det gäller att komma överrens med att man inte är någon superhjälte som kan fixa allt och hjälpa alla. Men det är så svårt..

Men då har jag Alexander.

Han kommer med komplimanger varje dag.
Han ger mig små presenter.
Han vet när han ska få mig att vila.
Han ställer sig intill och kramar mig hårt när jag ser ledsen ut.
Han hjälper till så jag inte tröttar ut mig.
Han lyssnar på vad jag säger när jag berättar något.
Han ställer alltid upp för mig.